Ursäkta mig om jag bli trött ibland. Fy fan säger jag bara, ursäkta mig tusen gånger till så ska du se att blir blir bättre, det känns för varje andetag jag tar, att du hatar mig. Nåväl. Så fick jag det skrivet.

Idag har vi "grupp 3" spelat in film, trevligt. Hah. Det är gjort nu i vart fall som helst. Känner inte för något mer just nu, fast man har dock fullt upp med massa saker innan tisdag iafall och det känns må jag säga. Det känns åt helvete med allt.  FY FAN! Allt och inget. Det är lite som "De tre vännerna & Jerry"

Helgen var mycket bra, dock händer saker som kanske inte var det bästa fast ändå bra. MC-festen som flamman hade var askul, dock kände jag aldrig att jag helt och hållet kom igång som jag ville och som jag hade tänkt och hoppats på att göra. Möllani och Aino var asgoa. Speciellt Möllani som fyllnade till redan på balkongen då jag och Aino satt och i princip var nyktra ;P  Tss. Men en rolig tillställning. Mycket folk, bra musik och latchigt. Dock vet man aldrig vart man har vissa personer. Ena sekunden ger de dig en kram, andra står de med en kniv bakom ryggen...
Jag vet inte alls vad jag håller på med, jag vet inte vad jag vill eller vad jag ens skulle vilja. Jag vet inte ens om jag vågar vilja något, eller ens tycka något eller ens för den delen vilja yttra mig. Det var synd att ryktet förmodligen stämde överens med verkligheten, jag som så innerligt hade hoppats på att bli överaskad någon gång...  Dock inte denna gången heller. Fan det känns ju helst värdelös, jag är värdelös. Det stämmer. Men då är vi lika.  Meningen med vårat levande?

Mini var här igår, har inte träffat henne på mycket mycket länge. Kändes bra att ha henne här. Vi snackade som vi alltid gör. Dock mer om rocken än vanligt, men det är ju för att det snart är dags. Men det blev en hel del andra snack också om lite av varje. Fan Mini jag fattar inte vart detta ska föra oss, vet du?  Kan vi inte bara fly. Fan jag känner att en svår tid snart kommer dyka upp bakom hörnet, ta då min hand och flyg tillsammans med mig bortom tid och rum, ja bortom precis allt. Ljug för mig älskling...

Varför tog det så hårt? Jag hade bestämt mig ifrån början, sen gled det mig ur händerna. Varför blev det som de blev, nu är det roliga slut? Tog det slut för fort, utan att ens börjat? Varför ska jag ens grubbla över det, förmodligen verkar jag vara rätt känslig ändå, trots allt. Men var verkligen detta, det enda jag ville? Jag betvivlar saker och ting mer och mer. Och inget förvånar som det tidigare gjorde, från och med nu är allt lika som det var igår. Allt är det samma. Det var bara så jävla fruktanvärt tråkigt att även du blev en av dem. Det är lätt att välja sin offer, men fy fan det är inte roligt längre. That's it?

Sitter och lyssnar på Kenta nu, fy fan vad underbart. Levit mesta tiden som i en dröm. Mm, så kanske det har varit. Jag vet egentligen inte hur jag skulle vilja med något.  Men jag har verkligen börjat längta tills en egen lägenhet, men skulle livet bli bättre då?  Förmodligen inte, jag blir verkligen inte förvånad om det skulle bli sämre. Nej snart är det dags att göra något, ta livet i sina egna händer och göra något skarpt. Hade inte det vart fint?
Livet ha för få sådana underbara stunder då man inte behöver göra mycket utan enbart vistas ihop, det kan vara tyst lungt och bara andetagen hörs. Fågelkvitter utanför fönstret, en telefon som ringer och fördärvar stämningen, blir livet bättre? Nix, det blir vad man gör det till. Men om jag då verkligen försöker få till ett bra liv, och tror att just det jag gör ska leda till ett bra liv, och om det då ändå inte kommer bli bra har jag ljugit för mig själv. Jag har förlorat.

Jag har funderat en hel del på offrena. Jag tog dem och gjorde snabbt av med dess kroppar. Behandlade jag dem som om de var subjektiva? Eller var det möjligtvis så att jag tog hand om enbart det objektiva? Det spela kvitta. Det sägs ju att som man ska behandla andra efter hur man själv vill bli behandlad. Det är en lögn. Det är inte en själv som avgör hur den andre ska bete sig mot en, tror man det så får man nog tänka över det ytterligare en eller två gånger. Dettafunkarinte. Snart är det slut, kört. Snart blir det psykos.
Det som är det mest jobbiga är att man är så fantastiskt bra på att inbilla sig saker. Man ljuger för sig själv, kanske det hade vart bättre och haft någon som man betalde som ljög för en, så man slapp stå där själv och stirra. Fan gjorde jag fel nu? Vad skulle jag annars ha gjort?  Ångesten smyger mig tätt inpå, men jag kan ändå inte sluta hopppas...

Att köpa på rocken:
Army hatt
Piercing
Tröjor
Fuck this life


Ljug för mig älskling. //Souie Lou