Love, aint nothing you can take It’s a little thing we make...

Spontana tankar som snabbt flyger en tätt inpå:
Jag vet vad jag egentligen skulle velat mest av allt, men det skulle aldrig funka. Jo, det skulle det om jag genom hela mitt liv skulle kunna känna att jag är ekonomisktoberoende, jag menar verkligt gott, hela livet, utan något mer. AHH! Drömmer mig bort genom att se ett klipp ifrån hultsfred 2009 11 Juli, Lars Winnebäck... "Ett sällsynt exemplar" underbart! Festivallivet kan ta dö på en, men det tar mer dö på en om man aldrig mer kommer få uppleva det man har varit med om. Inget kan och kommer aldrig slå det livet. Där är man verkligen en med sig själv, en person i en stor samling, i en liten sekt (som Miss A alltid brukar säga ;) ) Där känner man tillhörighet på alla sätt och vis, genom att egentligen bara existera, utan att behöva anstränga sig. Folk ser en ändå. Utan förväntningar, hopp eller längtan. Bara leva i nuet, där och nu, inte känna pressen från något. Inte oroa sig för något, bara "råka" finnas till, men glädje.

Lars Winnerbäck
Hultsfred 11 Juli 2009 - Lars Winnebäck

//Souie Lou

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0