Söndagsångest för att man inte gjort något utav dagen. Vart ute och gått en sväng med Miss A och Nelly, sen fick det bli en liten drive med Möllani bara för att vi satt och lyssnade på gammal go-musik. Vart hos farsan med sen igår, kändes som om det behövdes. Vad som återstår nu det får man se. Hjärnan känns kapabel till det mesta. Dock är jag inte lika säker på att sinnet säger detsamma. Jag är destruktiv och jag kan karatesparkar - vart jag nu än lärt mig det hade vart väldigt roligt att veta? Och även hur jag skulle lyckats med en sådan träff-säker en. Asch, nu ska jag inte prata sönder detta, jag menar vill man ha kvar spänningen för ovissheten så ska man nog hålla klaffen nu. Fast det ända jag har att säga är "Det kunde vart fan så mycket värre" och vad fan gör det om hundra år?

Malmö på fredag? Fårse vad det blir av det, förbannat roligt hade det vart, men samtidigt så känns det som om man ska hålla sig i skinnet. Det hade inte skadat men heller kanske inte gjort någon nytta. Får se vad pengarna tar vägen och sen kanske ja, jo det hade funkat, troligtvis, fast är det rätt läge? På lördag är en helvetesdag må jag säga. Fan också. Jag vill inte. Finns ingen anledning, vill inte få tiden att gå, det blir bra om det är som det är nu och om det är så att jag kan känna mig ung, fast egentligen känner jag mig väldigt gammal. Konstigt? Nej, för det mesta bara jobbigt...

Ibland är allt så otillräckligt på något vis. Man vill ha mer, fast man vill inte be om det. Man vill verkar mer för världen än vad världen ens är, vad fattas? Eller fattas något egentligen, är det man själv som saknar något, brist på något, något som man själv anser fattas som man vill ha eller bara förlusten av det?. Eller är det bara inbillning? Man kanske helt och hållet tro och litar så pass mycket på sig själv att man tillsist tror att det man tänker är sant. Vad känns inom en, tomhet?

Allt kan hända //Souie Lou