When the truth is found to be lies
Allt blir bara värre. Jag har ingen lust eller ork till något, har tappat gnistan. Att se resultatet efter tentan var ingen suprise heller, jag klarade inte den men var redan så inställt på det - varför blir man ändock så besviken då? Antagligen för att där ändå fanns en liten glimt av lycka att man kanske hade klarat den, fastän att man inte själv vågade tro det. Det blir till att göra om den igen, om ca två veckor. Vem har tid över till mig att ge, så jag kan hinna plugga? Det är som om man jobbar mot tiden hela tiden, ge mig mer tid att hinna!! Arbetet som ska vara inlämnat på söndag 24.00 får ligga och vila idag med, jag har ingen lust, har huvudvärk. Orkar inte, vill bara lägga mig ner och gråta. Vill sova bort tiden, dagar, veckor och vakna upp som en ny människa den 20 Januari. Troligtvis är det också en ny människa man kommer bli då. Eller? Asch, jag ska fixa det. Jag ska, jag ska, jag ska. Intala mig själv något som jag inte längre orkar bry mig om, något som jag inte längre har någon vidare lust till. Snacka om att man skulle kunna säga att skolan har tagit musten ur mig på sistone. Att det skulle vara jobbigt, jo det visste man men såhär?? Jag minns när man började skolan och allt var nytt och man bara slängdes in i den ena lektionen efter den andra. Till en början var kursen jättebra och det var som rena barnleken. Efter det kom anatomi och fysiologi-tentan. Ja, den tyckte man var gigantiskt svår då men den är inget i jämförelse med detta nu. Så mycket press, så mycket man vill, så mycket de tycker man ska kunna och så mycket man fortfarande ska lära. Var finns livet? Det liv vi verkligen lever? Det hinns inte med, det existerar inte ens en gång. När tiden är över då är det jag som ska ta igen mig, då är det jag som ska leva och skola, det vill man knappast veta namnet av på ett par år iafall.
//Souie Lou
Kommentarer
Trackback
