Jag är rätt trött på mycket nu samtidigt som jag tror jag snart återfår min energi som tidigare bedrogs av något annat. Jag tror att om jag bara orkar överleva morgondagen kommer allt att kännas så jäkla mycket bättre på alla sätt och vis. För även om det känns tufft nu, att imorgon behöva sitta där och undra vad de kommer säga om mitt arbete, eller om jag har granskat hennes arbete helt fel eller om de alla tycker att allas arbeten är jättebra/jättedåliga. Eller tänk, tänk om alla sitter och skrattar inombords att de egentligen tycker att mitt arbete rent av är helt uselt, värdelöst, inget att ha - "kasta de och gör ett nytt, de hade vart lättast". Tänk, tänk om det egentligen är så. Tänk om det egentligen inte blir så farligt som jag befarar att de nu idag kommer bli så som imorgon men som jag inte alls kommer känna det just då. Tänk att efter klokan tre på eftermiddagen (kan hoppas på tidigare) kommer jag vara påväg hem, överlycklig av att just jag har gjort det jag skulle fastän att jag absolut inte ville. För jag skulle likväl kunna sjukskriva mig och låta bli att ta tjuren vid hornen och bara skjuta upp det till ett senare tillfälle, men eftersom jag tydligen inte är sådan som person blir det svårt och jag hade förmodligen vridits till något så otäckt som kallas ångest. Imorgon får det helt enkelt bära eller brista, det blir vilket som, på något vis. Vet ej egentligen men de känns som om jag nu bara får överleva morgondagen finns de helt plötsligt en massa ljus hos mig, i mitt liv. Snälla, låt mig lyckas imon, låt mig få bli godkänd iafall på opponeringen! Om inte arbetet, de kan jag alltid koplettera även om det är tråkigt. Det går dock troligtvis lättare än att opponera om på nytt, på någon annans arbete.

Idag kom dagen som jag inte vet om den någonsin egentligen hade behövt komma. Jag känner en viss lättnad samtidigt som det tär lite innifrån. Ibland får man lov att utsätta sig för situationer, händelser, påträffanden man aldrig kunde ana - ibland kan man till och med dra lärdom utav det.

//Souie Lou