Efter X antal månader i lägenheten känns det som om vi nu börjar komma iordning på ett bra sätt. Ommöbleringen igår gjorde susen, tro mig! Jag fick tillbaka mitt "enbart sovrums-rum" och det känns toppen.
Ingen skola idär känner mig sjuk sen har vi ju fått nytillkommet i familjen så det är lika bra.

Jag kan inte sluta fundera på hur jag ska kunna klara av praktiken som kommer. Jag vet att jag borde tänka bättre om mig själv, jag kan , jag kan, jag kan faktiskt. Det är till för att man ska lära sig, annars hade det vart onödigt med praktik om man redan skulle kunna allt, jag kan ändock inte tänka att jag inte kan. Usch, nervöst. Börjar med sjukvård i hemmet och avslutar med sjukhuspraktik, jag vet egentligen inte alls vilket som är bäst, spelar nog ingen roll, för man ska genomlida det, man ska fixa det, man ska lyckas, man ska känna sig lyckadd, lycklig, stolt. En upplevelse för livet. Jag vet inte hur det kommer sig att jag genomgått 3 (1/2) år på sjuksköterskeutbildningen, förmodligen inget jag kommer vilja genomgå en gång till, så roligt var det inte. Nämen shiiit inte jag jag skriva om hur det var nu, jag är inte ens klar med det ännu ju. Nix, det funkar faktiskt inte. Jag har ett halvår kvar, eller som någon nämnde det 4 månader kvar, vart finns tiden? Ingenstans. Man får ta tillfällerna i akt och visa vad man går för.

  
  
  
  
  
  


Känner verkligen hur stressen blir mer och mer påtaglig men jag gömmer mig i bullbak //Souie Lou