I cannot sleep I cannot dream tonight I need somebody and always This sick strange darkness
Vad gör man när man egentligen inte vet vad? Kanske känns aningen elakt, jag vet inte. Känns mer som om att inget hände, fastän att det tär på en lite ändå. Tanken är där men vetskapen om det är ändå inte lika rogivande. Jag känner nog inget längre, ingenting för just det. Det får lov att vara nog någong gång.
Idag har mammi kommit hit, käkade frukost, började stöka lite med akvariumet och lite annat smått och gott. Ska bara ha lite tycke och smak om tavlornas uppsättning, ramarna, jajamensan. Sen är det ju fotöljen som jag förmodligen absolut vill ha. En sak i taget. Sen är det komplett. Sängen som jag målade om får jag nog faktiskt lov att säga blev skit, den bara smular av sig en massa färg, och mjölar, vit vit vit. Men och andra siddan så torkar jag bara av den lite till och skiter i att måla den en gång till ska det nog bli skitbra iafall. Jag orkar inte lägga ner mer jobb på den, skittråkigt att måla.¨Så, så får det faktiskt lov att bli.
Jag vet inte riktigt med tapeten, tycker verkligen inte om den men har ingen ty eller ork till att måla om rummet eller liknande, det kan nog bli bra ändå bara det kommer upp lite på väggarna och gardiner så känns det möjligen inte lika fult. Hundburen är som sagt stor, men fungerar skitbra. Skulle faktiskt inte kunna leva utan den nu, då skulle det bli katastrof. Den är bra, otymplig, men vafan spela roll. Jag skiter i vilket när det gäller den, den stör inte mig iafall.
Jag känner mig jävulsk uttråkad just nu, har gjort det ett par timmar, vet inte vad man ska ta sig till. Förmodligen bara invänta att kvällen ska gå så man kan lägga sig i sängen, sova och så vaknar man tidigt imorgon också om jag nu denna natten lyckas med sömnen. Sen känns det faktiskt som om det kommer bli en repris så som idag, öööh. Nu börjar det verkligen kännas som en evighet på riktigt! Snart två jävla veckor sedan, helt sinnessjukt ju för fan. Från att alltid varit ihop, aldrig sovit ifrån varandra till att ha två veckor utan varandra, bara enstaka telefonsamtal och obefintlig mailkontakt så känns det nu hemskt. hemskare än hemskast. Visst i början var det värre på ett vis, men känslan har ändrat karaktärr och nu känns det på ett helt annat vis. Nu är det dags att komma hem! Du är saknad av allt och alla, iafall här i mitt hushåll. Haha. Aldrig mer, aldrig mer. På torsdag älskling, på torsdag då blir det dags. Då ska jag återse min snygging, säkerligen kommer han vara brun och vacker som alltid. Fan, att man kan sakna någon så mycket att man mår dåligt.
Antar att det är skittråkigt att läsa min blogg just nu med tanke på att det står samma saker i olika benämningar i varje inlägg nu för tiden. En sak är säker, snart kommer det handla om helt andra saker //Souie Lou
Kommentarer
Trackback
