When we talked on the phone...
Kärlek!
Nu är dagen kommen. Den dag jag visste skulle komma. Igår kändes det hemskt, idag känns allt ännu värre. Idag lämnar min man mig! Fast egentligen lämnar han inte mig, det låter genast mycket elakt. Han reser från mig. Han kommer tillbaka, den 19:e. En evighet. Är det vi talar om. En lång evig väntan är det som snart skall få upplevas utav mig. Kände redan igår att ögonen fylldes av tårar vid tanken på att inte ha honom nära. Idag vet jag att de kommer rinna, många gånger om. Tur för mig att det är mörkt när vi ska gå hem från stationen, vi kanske ni undrar? Ja, jag och mina otroliga hundar. Ensamt kommer det att bli trots allt sällskap jag här hemma har. Vad ska jag nu hitta på när min sysselsättas är på tour? Jag ska nog se till att sysselsätta mig, det må ni då tro. Jag sa till honom att om om lägenheten är helt genomstädad från golv till tak har jag verkligen haft långtråkigt. Planen är att jag ska hinna med det ändå bland mina upptagna dagar... På ett vis kan det kännas bra att kanske komma bort ifrån varandra lite, hinna sakna, hinna längta. Det har vi inte provat. Det känns bara så hemskt att man ska längta ihjäl sig innan han ens har åkt. Okej, nu kanske jag är i en period av extra känslighet - vad vet jag. Jag ska bara gå här hemma och växa. Jajamen det ska jag. Nu ska jag bli stor och fin. Haha. Skämt och sidor. Jag har en del att göra här hemma vid närmare eftertanke och kommer vädret vara så vackert, fint och underbart som idag kommer mycket tid att spenderas utomhus. Det vill jag lova. Här ska vi sola facet!
//Souie Lou
Kommentarer
Trackback
