Spelar egentligen ingen roll hur fint vädret är eller hur mycket solen skiner. De finns inte mer tålamod, pengar eller ork för den sakens skull. Känns trist, jag kan nog förstå samtidigt som detta är det bästa. För dig. Ett avslag, det kommer fler. Samla kraft, mod att stå emot. Känn tristessen smyga sig på, den kan bli långvarig. Kom ihåg, sysselsättning, aktivering. Tänk på annat, fokusera. Det är nära, så nära. Varje gång jag viker mig känner jag mig alltid svagare. Aldrig upplyft. Aldrig tålmodig. Aldrig lyckad. Alltid ledsen, bekymrad, förvirrad och besviken. Besviken på mig själv, att aldrig kunna säga nej. Fastän att det är det jag innerst inne tänker. När nej blir sagt bryter helvetet loss, jag står på mig. Det får finnas slut, gränser för allt. De får finnas förändringar, funderingar, beslut men framför allt får det finnas betydelse. Vad gör allt om hundra år?

//Souie Lou