Merry christmas
Om att klara sig eller om att lyckas eller misslyckas. Det kändes som ännu ett slag i ansiktet. Hur ska jag nu känna mig stöttad och vilja fortsätta? Jag ska nog ge mig fan på det, ordentlig. Trodde redan jag hade ändrat inställning, men tydligen inte. Det verkar iafall inte märkas. Varför ingen återkoppling under dagen? Har så många frågor, funderingar, tankar men så fort det ploppar upp i huvudet blir jag tårögd och gråter. Nej, jag försåtr verkligen inte vad de menar eller är jag inte ämnad för detta? Kanske jag inte alls passar som sjuksköterska, eller vad fasen ligger problemet för någonstans. Min sorg blir mer och mer omvandlad till aggresivitet, ett fördärv. Jag måste nog bara fundera nu, hur fan känns det att snubbla på mållinjen. Och vad fan har mina omtentor med mig och mitt att göra när allt är klart. Känns som om de redan har bestämmt sig men att de inte kan säga det, givetvis inte, de håller säkert på att i tre veckor till innan den stora bomben kommer. Känns som ett misslyckande som tagit hårdast, någonsin. Jag förstår bara inte hur detta kommer sig, eller varför ingen diskuterar något med mig, jag känner mig ärligt talat jävligt lurad och det är inte mitt fel. Att vissa kanske är krävande det är inte heller något som jag ska behöva lida för, nej hittills den sämsta plats jag någonsin varit på. Vilken fin julklapp jag fick, inte sant?
Jag måste fundera nu under julen och sen komma tillbaka starkare än någonsin, jag ska banne mig visa dem vart jag står och jag ska lyckas. Inget kan hindra mig nu, bara mig själv och min osäkerhet, men blir man mycket annat när man aldrig får höra att man gör något bra? Eller, det kanske bero på att jag aldrig gör det? Eller? Ja, jag ska bestämma mig, ta tag i detta, ska jag ställa frågor bara för att fråga eller för att jag faktiskt undrar något? Sicket idiotipaket jag hamnade på, inte ens den som verkligen ska vara på min sida är det, vilken sida? Nej usch, nu börjar tårarna fylla mina ögon igen. Bit ihop, gör mig stark, gör mig användbar, gör mig bäst!
Inget blev som det var tänkt, det kom som en chock. Vilkens fel är det? En bristande länk ibland oss //Souie Lou
Jag måste fundera nu under julen och sen komma tillbaka starkare än någonsin, jag ska banne mig visa dem vart jag står och jag ska lyckas. Inget kan hindra mig nu, bara mig själv och min osäkerhet, men blir man mycket annat när man aldrig får höra att man gör något bra? Eller, det kanske bero på att jag aldrig gör det? Eller? Ja, jag ska bestämma mig, ta tag i detta, ska jag ställa frågor bara för att fråga eller för att jag faktiskt undrar något? Sicket idiotipaket jag hamnade på, inte ens den som verkligen ska vara på min sida är det, vilken sida? Nej usch, nu börjar tårarna fylla mina ögon igen. Bit ihop, gör mig stark, gör mig användbar, gör mig bäst!
Inget blev som det var tänkt, det kom som en chock. Vilkens fel är det? En bristande länk ibland oss //Souie Lou
Just some thoughts that have been floating around in my head...
(Tänka sig att dessa bilder är ca ett år sedan eller över ett år sedan. När började tiden gå så fort?)
Jag skrev omtentamen igår och det kändes .... Vi snackar om det en annan gång tack! För övrigt känner jag att jag inte har något liv. Jag vill bara vara lite ledig, kunna handla mig något fint att ha på mig till exempelvis jul. Jag vill mysa, (helst i den nya lyan) jag vill likaså bara lyssna på musik och dricka glögg och känna julkänsla. Inget utav detta existerar idag. Jag har varken pengar, tid eller ro till att köpa mig något, ingen julkänsla i detta hem (i flyttningsskedet), jag har inget liv, för den tiden då jag har ett liv är när jag flänger fram och tillbaka till Kristianstad varje ddag, nästan. Känns väldigt tufft just nu, jag är utmattad men i detta samhälle får man inte lov att vara det, nej icke, man ska vara riktigt välvillig och kunna allt och vilja allt, ställa upp på allt, ha hur mycket tid som helst. När fasen umgicks jag med en vän senast? Jo, typ för en och en halv månad sedan... Snacka om patetiskt.
Igår hade jag en liten bit av ett riktigt liv. Tillbringelsen hos mormor & Ingmar med en bit av familjen var upplysande och upplyftande. Nya krafter, nej det vet jag inte men en liten vila i mina oroliga själ. Dagarna fram till den 20 Januari går fort, ibland för fort samtidigt som jag vill att det ska gå fort för att slippa det flängandes fram och tillbaka, fraqm och tillbaka. Nu gäller det att satsa en bit till på praktiken, inte stressa för allt annat. Det tar sig men ibland behöver jag tydligen lite mer tid på mig än andra men det är tydligen inte heller tillåtet i denna värld, så frågan min kvarstår. Kommer jag lycks ta mig igenom praktiken med ett godkännande? Vi får väl se.
Ibland undrar jag vad jag ska göra sen? Ibland undrar jag över om jag ens valt rätt väg? Ibland undrar jag över vad jag annars skulle vart, gjort i livet? Ibland tänker jag att jag absolut inte vill mer och ibland tänker jag att snart är det över, jag har en utbildning och detta vill jag verkligen hålla på med. Låt den känslan infinna sig och ta sin plats allt eftersom.
Alla rutiner tar så mycket energi, alla vanliga jäkla rutiner som ingen har förståelse för att det tar sin tid att lära, för de själva har jobbat för länge, glömt bort hur det är att vara ny, eller hur fasen var de själva när de gick ut? Var de sjuksköterskor med skinn på nosen och kunde allt så bra som de kan idag? Nej jag tror verkligen inte det, så inbilla inte mig och tro något sådant heller då. Det tar tid och jag är itne nöjd med min utbildning. Samtidigt som jag är det.
Känner jag mig som henne jag en gång i tiden var ? //Souie Lou
When the truth is found to be lies
Allt blir bara värre. Jag har ingen lust eller ork till något, har tappat gnistan. Att se resultatet efter tentan var ingen suprise heller, jag klarade inte den men var redan så inställt på det - varför blir man ändock så besviken då? Antagligen för att där ändå fanns en liten glimt av lycka att man kanske hade klarat den, fastän att man inte själv vågade tro det. Det blir till att göra om den igen, om ca två veckor. Vem har tid över till mig att ge, så jag kan hinna plugga? Det är som om man jobbar mot tiden hela tiden, ge mig mer tid att hinna!! Arbetet som ska vara inlämnat på söndag 24.00 får ligga och vila idag med, jag har ingen lust, har huvudvärk. Orkar inte, vill bara lägga mig ner och gråta. Vill sova bort tiden, dagar, veckor och vakna upp som en ny människa den 20 Januari. Troligtvis är det också en ny människa man kommer bli då. Eller? Asch, jag ska fixa det. Jag ska, jag ska, jag ska. Intala mig själv något som jag inte längre orkar bry mig om, något som jag inte längre har någon vidare lust till. Snacka om att man skulle kunna säga att skolan har tagit musten ur mig på sistone. Att det skulle vara jobbigt, jo det visste man men såhär?? Jag minns när man började skolan och allt var nytt och man bara slängdes in i den ena lektionen efter den andra. Till en början var kursen jättebra och det var som rena barnleken. Efter det kom anatomi och fysiologi-tentan. Ja, den tyckte man var gigantiskt svår då men den är inget i jämförelse med detta nu. Så mycket press, så mycket man vill, så mycket de tycker man ska kunna och så mycket man fortfarande ska lära. Var finns livet? Det liv vi verkligen lever? Det hinns inte med, det existerar inte ens en gång. När tiden är över då är det jag som ska ta igen mig, då är det jag som ska leva och skola, det vill man knappast veta namnet av på ett par år iafall.
//Souie Lou
