I know I'm meant to be where I am.
Vilket hårt liv man lever skulle jag vilja ropa ut, samtidigt som jag vet att det är självvalt. Samtidigt som folk säger det kommer bli en tuff persiod/tid så hoppa jag att den blir lättare än vad man inbillar sig. Allt beror på vilken person man är, hur man lägger saker och ting i livet, hur man vill, vad man vill, usch jag vet inte längre vadf. Imorgon är första caset på länge, jag vet inte varför det alltid ska vara så svårt att få in tänket på första caset, nu står det stilla. Vad vill jag veta mer av? Ja, jag vet inte. Just nu inget alls. Usch sänd mig tankar, tack.
För övrigt så längtar jag frammåt i tiden, två-tre månader frammåt hade inte vart helt fel att befinna sig i, dock hade man givetvis fått behålla all kunskap man skulle lärt sig under den tiden som då inte egentligen skulle existerat. Nåväl, jag längtar och det är med nöje, det är mycket som ske i dessa tider. Detta är nog det bästa, på mycket länge sen efter det kommer det ske en examen, ååh herreygd, hur skall detta gå? Haha. Får ta och fixa mig ett jobb sedan bara. Då kan jag äntligen börja leva, vilket det ibland inte alls känns som om man gör just nu. Jag vet inte vad, jag blir dum i huvudet ibland.
Snart bär det av till Östralycke för praktik, kväll - håller på till halv tio, sen blir det hem och fortsätta med caset. Dock ska jag om vi har tid idag rådfråga min handledare om lite jag känner mig helt tappad på. Och så var det ju det där med SVP också, blööööööh. Jag blir så trött. Nåväl, det ska gå, det får gå. Bäst att göra det imorgon och sen är det snabbt pass på med nästa uppgift så jag inte släpper pluggandet. Jag måste ligga i, ha framförhållning så man slipper bli livrädd i sista stund.
Snart är det slut med svampplocket, snart är det slut på hösten, snart är det slut på relativt ljusa morgonar, snart kommer mörkret på riktigt, snart kommer snön falla och lysa upp tillvaron, snart kommer levande ljus lysa i varje fönster man traskar förbi, snart kommer tomten och snart kommer jag må väldigt bra.
Jag vet vart jag står, jag vet vart jag vill.
Jag vet vad jag behöver, jag vet vad jag inte vill.
Jag vet vilka som vill mig väl och jag vet vilka som vill mig illa.
Jag vet också vilka jag bryr mig om och vilka jag fullständigt skiter i. //Souie Lou.
You never seem to want to dance anymore...
Sitter och myser såhär i början av hösten men en kofta och en kopp kaffe. Två hundar, en på varsida om mig - kan de bli bättre? Ja, jo det är klart att det kan. Förfrågan om jag kunde jobba ikväll kändes otroligt jobbigt att säga nej till fastän det var lätt, trevligt att de ringer men jag känner mig halvt om halvt sjuk - det är inget vidare.
Jag har blivit extremt bekväm, kom jag på. Nu är det dags att göra sig bekväm men på andra vilkor. 1 timmes promenad varje dag hade jag tänkt starta upp med. Ge mig ett par skor som fungerar så jag slipper börja gråta. Ge mig mod, styrka, viljan att sätta igång. Nej det är givetvis ingen som kommer och dela ut det, det är "bara" att ta tag i det och sätta igång. Idag en liten bit - imorgon en längre.
//Souie Lou
Let me...
Ingen skola idär känner mig sjuk sen har vi ju fått nytillkommet i familjen så det är lika bra.
Jag kan inte sluta fundera på hur jag ska kunna klara av praktiken som kommer. Jag vet att jag borde tänka bättre om mig själv, jag kan , jag kan, jag kan faktiskt. Det är till för att man ska lära sig, annars hade det vart onödigt med praktik om man redan skulle kunna allt, jag kan ändock inte tänka att jag inte kan. Usch, nervöst. Börjar med sjukvård i hemmet och avslutar med sjukhuspraktik, jag vet egentligen inte alls vilket som är bäst, spelar nog ingen roll, för man ska genomlida det, man ska fixa det, man ska lyckas, man ska känna sig lyckadd, lycklig, stolt. En upplevelse för livet. Jag vet inte hur det kommer sig att jag genomgått 3 (1/2) år på sjuksköterskeutbildningen, förmodligen inget jag kommer vilja genomgå en gång till, så roligt var det inte. Nämen shiiit inte jag jag skriva om hur det var nu, jag är inte ens klar med det ännu ju. Nix, det funkar faktiskt inte. Jag har ett halvår kvar, eller som någon nämnde det 4 månader kvar, vart finns tiden? Ingenstans. Man får ta tillfällerna i akt och visa vad man går för.
Känner verkligen hur stressen blir mer och mer påtaglig men jag gömmer mig i bullbak //Souie Lou
When I was young...
Så vad händer nu en fredagkväll? Inget särskilt för min del, det blir mest bara lugnt med en hemlis i början och på slutet. Jajamensan, en hemlis ska man ha, det tycker iafall jag. Sen vad hemlisen är, det är en annan sak.
Praktiken börjar snart, bara en vecka kvar.. Jag känner hur nervös man är och inget inre lugn existerar längre (om det någonsin funnits där). Jag fick ett mail, som jag läste nu synd att jag inte läste det tidigare i veckan bara, fast samtidigt hade jag sagt att jag gör mina telefonsamtal på måndag, och det måtte då ske. Har fått reda på handledare och så har jag fått reda på att hon vill att jag ringer och så vilken dag och varifrån det utgår. Låter väl bra? Ja, fast allt kan alltid bli bättre, haha.
Jag önskar att även jag skulle kunna ha ett jobb, tjäna pengar och allt som man kan när man är vuxen. När ska jag bli det?
Idag smider jag planer //Souie Lou
