Jag förstår verkligen inte hur man kan förlora lusten till något man vill, eller det är egentligen inte så svårt att förstå om man ser vad som ställer till det. Jag har verkligen ingen motivation alls för tillfället. Jag missade även seminarium 2 pga. sjukdom. Ja, faktiskt - det är dock något jag kan göra om. Men att åstadkomma något med pluggande inför den nationella, den motivationen finns inte - ej heller finns motivationen till den geriatriska uppgiften, hur fan ska man göra, skriva, vad vill man ? Allt är stora ???? Jag fattar inget alls, det känns som om mina hjärnceller har gått under jorden och övergivit mig, fråga mig inte varför...

Usch, det är bara att bita ihop och gå vidare, göra det bästa utav det.

//Souie Lou

Allt är ett virrvarr av det mesta, jag vet inte hur jag ska kunna få det att gå ihop. Att inte enbart kunna fokusera på praktiken utan ha "tusen" andra saker också att göra känns tungt. Förbannat tungt faktiskt. Ibland undrar jag om skolan vill att man ska kunna ha ett liv vid sidan av. Troligtvis inte, stackars de som har barn. Stackars mig iafall, trots att jag inte har barn. Inte ska man behöva ta barnen som en undanflykt. Jag tycker det är förbannat mycket nu på en och samma gång och jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja. Hjälp mig någon snälla?

Vid jul eller strax efter blir allt mycket bättre, det vet jag, det har jag påkänn och då är det mycket som händer och strax där inpå kommer jag sluta skolan och ta form som sjuksköterskan Sofie. Ja, det vore inte så dumt men det känns att vägen är lång och den blir bara längre och längre för var dag, det vill jag då lova. Det känns som om jag inte kan låta mig njuta numer, fast och andra sidan så njuter jag mer än någonsin. Fast ändock inte. Jag liksom tänker hela tiden på allt jag måste göra så det istället blir att jag låter bli att göra det, och vad blir bättre av det? INGET, jag har bara mer saker som väntar, som gror i mitt huvud, hjärnspöken. Öööh.

Tiden ljust nu är alldeles för varm. Jag vet inte hur länge jag vart förkyld egentligen men de måste nästan varit sedan i somras, vilket är groteskt. Jag är fortfarande förkyld men kan på något vis acceptera det bättre för var dag, samtidigt som jag hoppas att det ska gå över. Fast det gör det kanske aldrig?

Att röra sig för lite, motionera. Ja, det kan man verkligen ta mig som ett exemplariskt exemplar. Jag rör mig alldeles för lite och det känns. Orken finns inte där, ej heller lusten. Inget finns där, enbart tankar om att jag borde, eller att jag ska. Det kommer, det kommer, man kan inte orka,´med allt. Hinna med allt, kanske jag hade blivit effektivare. De sägs ju att man får bättre minne om man motionera, det tror jag banne mig är sant. Fast lusten och orken finns där trots allt inte ändå.

Två stycke trötta hundar ligger och har det bra, jag orkar inte med att de ska busa. Inte att de busar med mig utan att de väsnas så mycket. Inte för att jag gillar tystheten jättemycket, ibland uppskattar jag den så otroligt mycket, precis som nu. Annars kan de bara en lek och den är fruktansvärt tråkig. Därför glädjer det mig nu, bäst jag sitter still så ingen får en skymt och börjar upp och hoppa.

Nej om man skulle påbörja något utav arbeterna så kanske det blir bättre. Bättre känsla. Jag ska även intervjua en vårdtagare/brukare och skriva om, det ska jag också göra, egentligen skulle man gjort det i början men vad spelar det för roll jag hade ändock inte tänkt mig att jag skulle kunna hinna påbörja det arbetet. Men imorgon eller på fredag ska det ske och därmed måste frågor planers, vad vill jag veta, vad går uppgiften ut på, hur ska jag ställa frågorna, som i ett samtal eller som i en frågetävligt? Jag vet hur jag ska göra och dessutom måste jag börja på en annan uppgift som ska vara inlämnad på söndag kl 24.00. Så fruktansvärt viktigt är det att jag håller på och dör.

Kommer jag klara mig igenom denna pina?
Det finns ingen återvändo nu. //Souie Lou