Helvetet närmar sig verkligen med stora steg. SwedenRock som man annars levde för tidigare kommer inte ens att besökas iår, traditioner som bryts, saker som inte hinns med och så en stor jäkla förlust som nu mer gör sig påmind som fan! Efter att ha läst en väns blogg känns det knappast heller bättre, att inse att man egentligen (om man hade lagt ner mer energi?) skulle gått ut och varit sjuskksöterska i veckan. Ja de går inte riktigt att förklara. Man kan inbilla sig hur mycket man än vill att ett halvårs uppehåll var precis vad man behövde, såhär i slutet kan jag säga att jag ljuger och jag yttrar mig på så vis. Tänk känslan, lyckan. Ja visst den är inom räckhåll för en annan också, det är "bara" ett halvår kvar, vilket känns som en evighet med massa bekymmer. Känns som jag lagt av lite i mig själv, inget är roligt längre. Nåväl jag är givetvis glad för hennes skull, absolut fast det skulle ju vart vi alla som gick ut. Kollade på bilderna och insåg att min gamla klass var där, ja varför känns det fortfarande som det är den klassen man går i? Inget fel på den nuvarande men känns som man inte riktigt tillhör ändå.
Jag kommer säkert lipa ihjäl mig nu i veckan/helgen på grund av att hela rocken blir missad. Allt blir missat. Inget roligt för min del över huvudtaget, mer än att jag ska på examensfirande såklart, det får man icke glömma. Nåväl, det är bara till att ta det till det bästa nästa år istället, då är det jag som lever livet som fan på rocken, så är det med den saken!!

En annan sak som tär på mig är att jag blir så jäkla trött på denna C-uppsats. Det är nog något av det värsta jag varit med om hittills. Jag har ingen lust med något av den mer, jag vill inte ens se den, ta i det eller något och gottet utav allt ska det bli examination på torsdag - sågade? Blir nog bara förnamnet, jag känner på mig att vägen till slakten inte är långt borta... Jag mår verkligen dåligt över det. Dessutom att opponera på ett annat arbete står mig upp i halsen. Fy fan vad jag är trött på det, på all tid det tar och på all energi man lägger ner och gud vet vad. Redovisningen har jag knappt tänkt på, de brukar vara mitt stora bekymmer annars, men jag får väl helt enkelt en blacka sen är det slut med det... Nu hatar jag redovisningen mer än något annat, imorgon efter fyra är det över, men det känns som om det inte hjälper mig att tänka positivare för det. USCH!!! Något annat förvånande var dock att jag klarade akuttentan vilket jag absolut inte hade den blekaste hum om att jag skulle, jag trodde allt gick förlorat så tog jag tydligen segern tillbaka.

Nej nu får det vara nog snackat för min del, nu ska jga lägga upp lite goa bilder från förr - då tiden fick ha sin egen lilla gång...:

                                              

Nåväl, stå ut stå ut, så ska du se att allt faller på plats.

Jag saknas livet //Souie Lou